Längtan till landet

Mitt ute i ingenstans låg det. Vindlande vackra vägar ledde oss dit. Gruset knastrade under sandalerna, och vi slog oss ner i de väldiga ekarnas skugga med varsin kopp kaffe.
Blekrosa stockrosor och stolta kungsljus mot faluröda, oxidgröna och pärlgrå fasader.


Den där solvarma dagen på Gysinge ploppar upp i minnet, nu när hundlokor och lupiner vajar i vägkanterna.

Juni månad, den lilla röda stugans tid, när kropp och själ bara vill sjunka ner på trappan till ett litet torp och insupa sommaren till fullo.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Coq au vin?

Nej, verkligen inte! Även om jag gillar att laga mat så blir det ingen tupp i vin den
här gången. Däremot är det kul att sticka emellan inrednings- , mat-och stylingjobb med en och annan novell. Bara skriva.
Den här veckan sålde jag en tokig historia (Hemmets veckotidning) om den ensamma och mycket olyckliga tuppen Torsten. Ja ni hör, gränserna är sedan länge passerade :)
Hojtar till när den kommer i tryck.
Ha ha! :)

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vårmeny i Hus & Hem trädgård


I maj förra året var jag och fotograf Foberg hemma hos Johan och Sara och fotade mat och trädgård. Vips, ett år senare så kommer vårmeny, intervju och
härliga bilder i Hus & Hem trädgård. Kolla in de fina fotona hos Foberg.

Publicerat i Business woman | Lämna en kommentar

Vitsippsströssel och tussilago till tusen

Det blommar för fullt. Någon har tömt strösselburken i min trädgård, den med vitsippsströssel alltså.  En här och en där tittar de fram, I beteshagen, på baksidan, och under den stora granen,. Väcker lusten att duka bordet och bjuda in till en hejdundrande vårfest. En skir sak. Tussilagon kan få vara med på ett hörn, lurvig, gul och glad, och så scillan som lyser som ett stoppljus (fast blått) mitt i allt. Våren är vidunderlig ändå.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Som ett vårregn

Nu är det nära. Våren är runt hörnet. Känner ni?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tystnad tagning!

Var i studion hos fotograf- Terése i veckan och fotade lite inför ett bokprojekt
som vi  skissar på. Så här skulle man ha det varje dag på jobbet! Och tro mig, I´m workin on it!
-Vi kan väl provfota och kolla ljuset lite, innan modellen kommer, Sa Terése. Du kan krypa in under stegen på golvet, och ta bort huvudet, för det ska inte med i bild!

Allt för konsten! Eller vad är det man brukar säga :)

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Pensionärerna slår tillbaka


Det landade ett brev i lådan i veckan och jag var snabb som en femåring på julafton med att riva upp kuvertet. Där låg Allers nr 5, med min novell, ”Pensionärerna slår tillbaka” , minsann :) Jag hade nästan glömt av det, men nu så, var den både illustrerad och publicerad. Kul!

Novellen skrev jag strax efter att mina föräldrar drabbats av inbrott mitt på blanka dagen. Världsliga ting kan man väl klara sig utan, men de där personliga sakerna som inte går att ersätta, som pappas vigselring. Kan man inte få ha nåt ifred längre?  Som brottsoffer är man hjälplös och utlämnad, men tänk om det var annorlunda? Tänk om man hade ett ess i rockärmen, vad skulle hända då? :)

Publicerat i Business woman | Lämna en kommentar

Fokus till tusen

Humor/feelgood och komik, eller spänning och deckarnerv?  Vad spanar ni efter när ni går där på bokhandeln och bläddrar och stryker med fingrarna över nya ryggar? Har två påbörjade manus i datorn, och de spretar åt varsitt håll som två missnöjda siamesiska tvillingar. De är ju mina bebisar båda två, så vilken ska jag välja bort? Snyft! Den roliga och smått galna ungen, eller den mystiska och obehagligt läskiga lilla valpen? Behöver samla kraften i vår. Så hjälp mig nu att låta den ena gå i ide en stund. Vilket kort kör vi på? Tar en kopp te medan ni tänker.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Runt hörnet


Ibland tar livet en vändning man inte räknat med. Nåt man inte sett komma dyker ner
som en meteorit i vardagen, i pulsen, på köksbordet. Och inget blir som det en gång var.
Sorgen efter en älskad breder ut sig som en mörk kappa över tiden. Inget känns särskilt viktigt, och samtidigt blir det långsamt långsamt viktigare än någonsin att göra rätt saker. Att inte vänta. Att följa drömmarna och magkänslan ännu mer.

Rita en ny väg är svårt. Men jag tar ett steg varje dag. Framåt. Jag har en glasklar bild av vad jag vill göra av min tid. Det har jag egentligen haft länge. Men bra saker kan ta tid. Behöver få mogna. Bli redo.

Det är så svårt att göra nåt från graven, och med den tanken i huvudet är det lätt att vara modig och stark nu. Vad finns det att förlora? Jag ska göra mer än någonsin i år för att nå mina mål, mina drömmar. Det som ger livet mening och betydelse. Att göra sin grej, att göra det målmedvetet och fokuserat. Och aldrig förlora tron på att det är möjligt och meningen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

På fars dag

Pappa jag står här och bakar kakor och tänker på dig. Jag bakar till alla de som nu strömmar till vårt barndomshem med blommor och kort. Jag rullar degen och smörjer plåten och ser ut genom köksfönstret som så många gånger förr. Löven har fallit nu, och det regnar där ute. Ett grått disigt landskap som dagsljuset aldrig riktigt når. Ibland är jag avstängd, och ibland slår vissheten ner som en blixt i mig. Mitt hjärta blöder. Min själ värker. Jag förstår inte. Alldeles nyss stod du här så stark och varm och levande. Händerna som skramlade i diskbaljan. Din mjuka blå blick.

Kommer du ihåg när vi åkte ut med båten i somras? En enda gång blev det av, den här varma underbara sista sommaren i ditt liv. Du och jag simmade ut från Stora fjärdingen som två lyckliga sälar. En liten och en stor. Du sa att det var så härligt att höra mig skratta igen. Jag är glad att du fick se det. Jag mådde bra igen efter några jobbiga år.

Kommer du ihåg när vi hade kräftskiva på balkongen i sensomras pappa? Luften var så len och varm och vi tyckte att vi inte kunde ha det bättre än där och då.

Kommer du ihåg när jag var liten och vi lekte med dockor? Du var så bra på att leva dig in i min värld. Du gömde dig bakom en docka, och pep med tillgjord falsettröst:
-Jag vill inte gå och lägga mig! Jag VILL INTE!! Som en galen skrikande tre-åring, och jag tjöt av förtjusning.

Du spelade dragspel, munspel och du sjöng. Du skjutsade runt på oss tre systrar i hela länet när vi skulle spela på olika ställen. Jag minns vårt första instrument, en begagnad gammal tramporgel som inte lät något vidare, men vi var så lyckliga över den.

I skogen kunde du gå i timmar. Skogen var din terapi när livet var tungt. Det var din glädje också. Du gick så fort att jag hade svårt att hänga med fast jag var 30 och du närmare 70.

Du var så stark och livskraftig. En arbetshäst som verkade orka hur mycket som helst.
En fd pojkvän berättade långt efteråt hur han hajade till första gången han såg dig. Du klev ur vägverksbilen i dina orange kläder, som en stor björn. Han blev nog lite rädd. Så fel han hade i det ögonblicket (sen lärde han känna dig). Du var ju världens snällaste. Alla barn drogs till dig som till en magnet. Barnen, de vet. Näst sista dagen av ditt liv, röjde du nere i skogen hos grannen för att hans ungar skulle få en fin pulkabacke. Så typiskt dig. Nu kan jag inte höra en motorsåg utan att falla i gråt.

Du hade gått i den gamla skolan, och kunde rabbla Viskan och Lagan och allt vad det var.
-Sveg och Hede är betydande orter i Härjedalen, sa du och skrattade. Jag visste inte ens var Härjedalen låg.
-Men det begriper du väl, flicka! Sa du och skakade på huvudet. Vad lär ni er idag egentligen?
Ja det kan man undra. Du hade prioriteringarna glasklara. Familjen. Det lilla livet. Det som betyder något när döden knackar på. Tänk om fler begrep det, som du begrep pappa.

Jag minns vårarna när jag var liten. Du högg ved och jag klättrade högst upp i vedhögen och tittade på. Sen täljde du en visselpipa av rönn till mig och lärde mig blåsa. Det var vårvinter, solen silade in mellan tallarna och livet var så enkelt och underbart. Inte saknade jag några Mallorcaresor eller märkesjeans eller Salomonryggsäckar (som vi aldrig någonsin hade råd med), jag fick ju allt det som ett barn behöver. Närvaro. Kärlek. Och lite mer kärlek. Jag är så tacksam pappa.

Idag är det fars dag och jag tänder ett ljus för dig. Jag minns min ljusa barndom och din varma kärlek. Stora trygga famnen, det var du. Nu bär jag dig i mitt hjärta, i mitt sinne och i mitt blod. Var du än är så är du min pappa. Det kan inget, inte ens döden ändra på. Jag älskar dig pappa.

Det värker i min själ. Det gråter i mitt blod.
Jag är en liten flicka som inte finner ord.
Hur ska jag hitta en väg, vart ska jag gå nu?
Solen över fälten, löven i vinden är du.

Pappa jag tror att du ser mig.
Jag tror att du håller min hand.
Jag måste tro att du hör mig,
från andra sidan land.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar